Det har redan gått över ett år sedan min bästa vän och ständiga följeslagare Ida gick ur jordelivet. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne med ett leende och ett stygn av sorg.
Jag saknar hur hon väckte mig varje morgon genom att nafsa mig i håret. Hur hon alltid följde mig som en skugga vart jag än gick eller hur sur hon blev när jag skulle gå hemifrån. För när jag kom hem och öppnade dörren var hon alltid lika glad och ville att jag skulle plocka upp henne i min famn, innan jag ens fått av mig ytterkläderna. Ibland lyfte jag inte upp henne tillräckligt fort så hon sträckte upp sig med sina framtassar mot mina vader som för att krama mig som för att säga att hon saknat mig.
Ett år går fort men saknade är som en ocean.
Please follow and like us:
