När jag var på Andreas Anderssons vernissage förra helgen tog jag den här bilden på en helt okänd man för mig. Han satt där helt försjunken i sitt arbete. Jag tog egentligen bilder på Andreas utställning med min mobil. Men mannen fick mig att sänka ned mobilkameran mot honom en stund istället och jag tog snabbt ett par bilder på honom innan tillfället försvann. Det var något med hur han satt. Det ensamma ljuset på borden som fladdrade med vinddraget. De vita pappren han antecknade på. När man sedan tittar lite närmre ser man hans vita iPhone-lurar i öronen. Det får mig att undra vad han lyssnar på. Och vad han arbete med. Kanske är han lärare, författare eller musiker? Det är något klassiskt med bilden men samtidigt en mix av gammalt och nytt. Mjukt och hårt. Människor fashinerar mig. Och jag betraktar.